Rester av verksamheten kan man fortfarande se i form av ruiner och slagghögar längs Bergslagleden. Efter hyttans nedläggning har Nyberget levt vidare som skogsarbetarby och som en del av den industriella verksamhet med järnframställning och sågverk som bedrivits i närbelägna Hammarbacken.
Första kilometern följer leden gamla forvägar. På ömse sidor kan vandraren se rester av bergshantering. Flera mindre gruvhål och slagghögar, samt ruinerna av flera lador, byggda av slaggsten. Vandringen går längs den lilla bäck som förenar sjöarna Dammsjön och Gränsjön. Här växer en rik flora, bland annat är den lilla dalgången översållad med vitsippor och hägg under våren.
Torpruin
Efter 2 km går leden förbi ruinerna efter torpet Näsudden, som låg vackert beläget med utsikt över Gränsjön. Siste brukare lämnade torpet 1957, då det lämnades åt sitt öde. Fortfarande finns hustrappan kvar, som ett välkomnande minne över en tid som flytt.
Torpen tillhörde ofta något bergsmanshemman och arrenderades ut till torparen, som var tvungen att erlägga en del av arrendet genom att göra dagsverken. Trots att de olika arbetsmomenten utfördes under skilda delar av året var järnframställning ett säsongsarbete. Det innebar att arrendatorerna på dagsverkstorpen även måste vara småbrukare. De hade kanske en eller ett par kor, en häst eller en gris och några höns, och de odlade ofta råg eller betor på små markbitar.
Fin utsikt
Söder om Gränsjön går sedan Bergslagsleden i kanten av Limbergsmossen, varefter den tar upp mot toppen på berget Risbergshöjden. Söder om högsta punkten, efter 7,2 km vandring, har vandraren fin utsikt mot sjön Råsvalen och Stråssa gruva. Stråssa var en gång en av Sveriges största järnmalmsgruvor och slagghögen syns ända härifrån.
Här passerar också leden Risbergsgruvans gruvhål. Detta gruvhål är typiskt för de mindre järngruvor som det fanns så många av i Bergslagen. Gruvan bröts under den tid i början av 1800-talet då hyttan i den närbelägna byn Danshyttan fortfarande var i drift.
Flera historier finns knutna till Risbergsgruvan. En av dem berättar om de två malmletarna Persson och Ringström, som hade fastat i flera dagar. Det ansågs nämligen att man genom att inte äta något kunde öka sina utsikter att hitta malmförekomster. Dessutom krävdes absolut tystnad under letandet. När de trötta männen hade slagit sig ned i närheten av Risbergsgruvan uppenbarade sig plötsligt en "fin fru". Hon gav dem det mystiska budskapet att någon malm skulle de inte hitta, för den hade hon lovat två tvillingbröder. Besvikna och hungriga fick de återvända hem.
Vandringen fortsätter sedan nedför Risbergshöjden och in i ett parti med björkskog. Här har barrskogen avverkats till förmån för att driva upp björk. I pelarsalar av björk trivs Göktytan, vars nasala "tyande" läte man med lite tur kan höra i april och maj. Göktytan är en hackspettsliknande fågel som kan vrida på halsen i nästan ett helt varv.
Fiska i Smedsjön
Drygt två kilometer söder om Risbergshöjden passerar leden den lilla sjön Smedsjön. Den har som namnet antyder spelat en viss roll för järnhanteringen, men är nu mest känd som sportfiskesjö. Den lokala fiskevårdsföreningen sätter här årligen ut stora mängder med regnbåge och öring.
På platsen finns handikappbryggor, vindskydd med övernattningsmöjlighet för fiskare och torrtoalett. Fiskekort säljes av de fisketillsyningsmän som allt som oftast finns i området. Fiskekort finns också att köpa i Storå, Guldsmedshyttan och Lindesberg.
Söder om Smedsjön finns många lämningar från traktens storhetstid då både järn och ädlare malmer bröts och bearbetades här. Leden löper genom numera igenväxta hagmarker, där odlingsrösen och stengärdesgårdar minner om våra förfäders hårda arbete på markerna.
Närmast söder om Smedsjön passerar leden Gatgruvan som är ett av traktens många gruvfält. Söder om vägen finns småsjöar med namn som Garphyttedammen och Nya sjön, vilket antyder dels att inkallade tyskar "garpar" deltagit i bergshanteringens utveckling, dels att man genom fördämningar skapat nya sjöar för att kunna spara på de knappa men viktiga vattentillgångarna.
Vila vid Garphyttedammen
Vindskydd med eldstad och torrtoalett finns vid Garphyttedammen efter 11 km vandring. Garphyttedammen försåg hyttan i Garphyttan med vattenkraft. I sjön råder fiskeförbud, förutom för medlemmarna i den fiskeklubb som hyr vattnet. Inga sopställ finns vid rastplatsen, ta med soporna vidare.
Efter välförtjänt vila fortsätter vandringen söderut. Leden följer under stora delar fram till Garphyttan en gammal forväg, där foror, hästdragna slädar eller vagnar fraktade kol och malm fram till Garphyttan. Här finns också resterna av en trolig varggrop, som låg i kanten av stengärdesgården som ledde in mot byn. Även gruvhål finns längs leden.
Garphyttan ligger efter 14,4 km vandring. Här finns resterna av den bergsmanshytta som var i drift ända fram till 1870. Tack vare den rikliga vattenföringen i bäcken mellan sjöarna Aspen och Usken kunde man uppföra en förhållandevis stor hytta. I likhet med de flesta hyttor var Garphyttan ursprungligen en bergsmanshytta, vilket betyder att den drevs kollektivt av ett hyttelag.
Idag kan man som vandrare se ruiner och rester av dammar och kanaler. Att detta var en betydande hytta visar de många stora och välbevarade bergsmansgårdar som finns i byn.
Landskapet ändrar skepnad
Efter Garphyttan märker man som vandrare hur landskapet ändrar skepnad. Här öppnar sig bygden och jordbrukslandskapet breder ut sig i kanterna av sjön Usken. Från Garphyttan går leden i stort sett hela vägen fram till Mårdshyttan genom ett gammalt kulturlandskap med odlingsmarker och bebyggelse.
Den största av byarna är Uskaboda, där leden går längs bygatan. Bygdens utveckling och välstånd har varit beroende av de lättodlade sedimentjordarna norr om Usken, men också på en givande bergshantering, där sannolikt varje gård haft del i hyttor och gruvor. "Boda" i Uskaboda är en medeltida ändelse i ortnamn och visar härigenom hur gammal bygden är.
Mårdshyttan är en av de många byar som också växt upp kring en eller flera små hyttor vid en bäck. Den lilla bäcken genom Mårdshyttan har från 1440 till 1764 drivit en järnhytta. Dessutom har en kopparhytta funnits. Den bondeägda skog, som en gång var en förutsättning för hyttdriften, har senare utgjort grunden för det sågverk som nu utvecklats till en modern industri och som för bygdens industritradition vidare.
Vid Mårdshytteviken finns en vackert belägen badplats. I Mårdshyttan når man också den med bussar tätt trafikerade riksväg 50 efter ett par kilometers vandring. Vid riksvägen ligger också en matservering.
Orkidéer i mängder
Efter de vackra gårdarna i Mårdshyttan lämnar Bergslagsleden återigen bebyggelse och leder upp i skogen. Här löper ett stort kalkstensstråk förbi, vilket har givit upphov till flera gruvor. En av dem är Lejagruvan som senast bröts så sent som under första världskriget. Restprodukterna från brytningen, som är mycket kalkrika, spreds i ett kärrområde norr om gruvan. Detta område har sedan, tack vare kalkrikedomen, utvecklats till ett av länets botaniskt rikaste områden med bland annat tolv arter orkidéer. Lejakärret är skyddat som naturreservat och nås från Bergslagsleden. Ett besök i naturreservat är absolut värt att rekommendera, främst under juni-augusti. Under våren kantar kalkgynnande växter som blåsippa, gullviva och tibast vandringen längs Bergslagsleden.
En kilometer söder om Leja finns en del stora kalkbrott. Avfallsmassorna från verksamheten har tippats högt på sluttningen intill den gamla landsväg som leden här följer. Den vikta dolomitkalkstenen har också använts som vägbeläggning längs ledsträckningen.
Vandringen längs etapp 4 går nu mot sitt slut. Sista biten ned mot Uskavi visar sjön Usken upp sig från ett högt beläget hygge.
Uskavigården är en turistanläggning öppen för alla. Den drivs gemensamt av missionskyrkor. Huvudbyggnaden har, som all äldre bebyggelse i trakten samband med bergshanteringen. Den uppfördes som ståndsmässig bostad år 1910 för den gruvfogde som för statens räkning hade att övervaka verksamheten i de många gruvorna. Här finns idag camping, kanotuthyrning, övernattningsmöjligheter, badplats och servering.
