Stora delar av Sixtorp är idag natureservat. En mosaik av beteshagar och slåtterängar breder ut sig på sluttningarna ned mot sjön Multen. Här finns rester av hagar och odlingsrösen som minner om skötseln i forna tider. Ängarna betas av får.
Första biten av vandringen går genom naturreservatet och ner till den kommunala badplatsen vid Multen. Här finns bryggor, vindskydd och en fin strand.
Gammelhyttan
Efter badplatsen kommer leden fram till resterna av Gammelhyttan, en av Kilsbergens fyrtiotal hyttor. Gammelhyttan har anor ända från medeltiden. År 1638 byggdes en ny hytta som drevs fram till 1819, då all verksamhet flyttades till Mullhyttan. Än i dag kan man se slagghögar , den rest som blev kvar när järnet utvunnits ur malmen, i omgivningen. Man kan också se en stenkrans ett femtiotal meter söder om vägen, som troligen är resterna av masugnspipan.
På norra sidan av vägen syns kraftiga murar efter hyttans damm. Vattenkraften var nödvändig för att driva blåsbälgarna som blåste in luft i masugnen så att temperaturen skulle bli tillräckligt hög för att smälta fram järnet ur malmen. Efter järnframställningsepoken har vattenkraften använts för att driva en såg. Där finns även gruvhål, detta visar att Gammelhyttan hade den ovanliga fördelen av att ha malmen inom räckhåll, därför krävdes inga långa transporter från gruva till hytta.
Väster om Gammelhyttan går leden upp på Falkenbergshöjden. I detta bergsområde bedrevs de första försöken att återinplantera berguv i mellansverige under 1950- och 60-talet av naturvårdare i Västernärke. Efter Falkenbergshöjden fortsätter leden söderut och nedför. Den korsar en väg och passerar en liten vacker tjärn, innan den åter går in i skogen, upp på en höjd och passerar ett par mossar. Vandringen på höjderna går mestadels genom tallskog. Här trivs tjäder och annan skogsfågel.
Tryggeboda
Bergslagsleden kommer sedan ut på vägen mot Tryggeboda by. Tryggeboda är en av de få större byarna i Kilsbergen som inte växt upp kring en hyttplats, utan där odlingsförutsättningarna varit avgörande. Här finns ett levande kulturlandskap med små torp och ett par bondgårdar, vars kor håller landskapet öppet här vid Multens strand och den vik som kallas Tryggebodaviken.
Norr om byn finns ett stort limstensbrott , som har haft betydelse för den äldre järnhanteringen, och som kan ha bidragit till befolkningens försörjning.
Strax väster om Tryggeboda finns en kilometerlång återvändsled fram till Limstensgruvorna, ett säreget gruvområde där man tidigare brutit kalksten eller limsten som det också kallas. Genom att man vid brytning delvis utnyttjade naturliga och nästan lodräta sprickbildningar i berget, har det bildats väldiga öppna rum med 10- 12 meter höga släta väggar. Mellan dessa passerar man genom valv som sprängts genom berget. Gruvan bröts i slutet av 1800-talet och användes vid järnframställning i Degerfors. På de släta väggarna kan man se namn, initialer och datum som huggits in av gruvarbetarna. I omgivningarna finns en rik kalkgynnad flora.
Landskapet byter skepnad
Efter knappt 8 km på ettapen lämnar man vägen och går in i skogen på en gammal farväg. En liten tjärn skymtar på vänster hand. Här ändrar sig landskapet mycket plötsligt och markant. Från ett öppet odlingslandskap hamnar man här i södra Kilsbergens karaktäristiska storblockiga terräng. Från trakterna av Villingsberg går genom södra Kilsbergen i sydvästlig riktning ett stråk av storblockig och kraftigt sönderbruten berggrund som kallas Fasaskogen och som sträcker sig ända bort mot Degerfors. I den fuktiga granskogen växer kärrviol, stenbär och många andra skuggälskande örter.
En bit in på den gamla farvägen går en 2 km lång återvändsled till Jättebergen.
Jättebergen är känt för sitt över 80 meter långa grottsystem och är sedan länge ett uppskattat utflyktsmål. Enligt sagan bodde här jätten Diger, ett gammalsvenskt ord som betyder stor. Traditionen säger att det är jättens namn som även givit namn åt den närliggande orten Degerfors. Särskilt det östliga partiet av Jättebergen är dramatiskt med uppsprucken berggrund, block som lutar mot varandra och lodräta blocksidor. Genom att smältvatten från inlandsisen spolat sprickorna rena har ett system av grottgångar bildats. Nergångar till dessa finns uppe på bergsplatån, och det går att klättra ner i flera av grottorna.
Tunntappen
Sjön Tunntappen sägs bete sig precis som namnet antyder: utan förvarning töms sjön på allt sitt vatten — som när man drar tappen ur en tunna. Denna tappning av sjön sker snabbt och, som sägnen säger, så att det "dånar i bergen". Det finns ingen som i modern tid har kunnat vittna om den plötsliga avtappningen. Däremot kan den regelbundne vandraren på Bergslagsleden konstatera att sjön oftast är fylld men ibland är den helt vattentom!
Efter Tunntappen fortsätter leden, mestadels genom ungskog och blandade bestånd av björk och gran, på Norra Holmsjöns östra sida. Sjön är vacker och möjlighet finns till bad.
Rastplats Södra Holmsjön
Från odlingsmarkerna vid det gamla torpet Rifallet går ledan på gamla skogavägar fram till etappens rastplats vid Södra Holmssjön 12 km från Sixtorp och 7 km från Svartå. Här finns vindskydd, eldstad och toalett. Dricksvatten finns inte vid rastplatsen, men sjöns vatten är så rent att det efter kokning kan användas vid matlagning. För att underlätta för skötselföreningen vädjar vi till dig att ta med dina egna sopor när du lämnar rastplatsen.
Efter rastplatsen fortsätter leden på gamla skogsvägar fram till igenvuxna odllingsmarker vid Koltorp, där viker leden av in mot skogen igen. Flera gamla lösträd står kvar från den tid då marken odlades. Bland annat växer här flera stora rönnar. Från stigen söder om Koltorp har man bitvis fin utsikt åt stora skogsområden mot väster. Vandringen går vidare på mossiga tuvor där växtligheten utgörs av blåbär, hallon och enstaka björnbärsbuskar.
Efter ca 16 km vandring genom mestadels yngre skogar och kalhyggen kommer man fram till en så kallad tandvärkstall. Denna mång hundraåriga fura var ett så kallat värkträd, som kunde användas för att bota tandvärk, och många andra sjukdomar. Den sjuke petade med en sticka i den onda tanden och satte därefter in den i trädets bark. Genom att göra detta gick det onda över i trädet. Allt det onda som under tiden samlats i trädet gjorde att ingen vågade sätta yxan i ett sådant träd. Det är anledningen till att vi än idag har ett antal tandvärkstallar kvar.
Svartå gamla bruk — nedre bruket
Vid sjön Lill-Björkens utflöde anlades 1658 ett bruk. Det var i drift fram till mitten av 1800-talet, då det flyttades till "Övre bruket" i nuvarande Svartå samhälle. Verksamheten i Svartå var i drift ända till 1966, då hyttan blåstes ner som den sista träkolsdrivna hyttan i Sverige.
Strax västerut ligger Svartå herrgård , med huvudbyggnad från början av 1780-talet i gustaviansk stil . Herrgården fungerar idag som konferensanläggning med möjlighet till logi, i både hotell och vandrarhems - standard. Här finns även möjlighet att äta mat av hög klass.
Ett par hundra meter i östlig riktning ligger Villa Lugnbo. Byggnaden uppförd 1896, av Svartå bruks AB som bildades 1894, var tidigare bostad åt bruksdisponenten och används idag av herrgården som konferenslokal.
Några byggnader från järnbruksepoken finns inte kvar idag. Däremot har vattenkraften utnyttjats för kvarndrift fram till 1930-talet. I närheten finns också mjölnarbostaden bevarad. På sidan om landsvägen kan man lägga märke till en gulputsad smedja, med smedbostad mittemot, från mitten av 1800-talet. Dessa hörde till brukets lantbruk.
Från Svartå Herrgård går dagliga bussturer mot Örebro.
